En jul att minnas

Sällskapet Jultomtarne

I november år 1900 bildades Sällskapet Jultomtarne i Laholm, med syftet att hjälpa de mest utsatta barnen till bättre kläder. En av initiativtagarna var stadsläkarens hustru Bertha Borgström, som tillsammans med flera av stadens mer välbärgade familjer tog detta lovvärda initiativ.

Verksamheten mottogs mycket positivt, redan det första året hade föreningen 130 medlemmar, och under de följande sex decennierna fortsatte arbetet med utdelning av kläder och skor till elever i folkskolan. På 1940- och 1950-talen hade medlemsantalet vuxit till över 200 personer.

Varje år den 28 december, på Menlösa barns dag, anordnade sällskapet en julfest för barnen i Laholm. Festen hölls på stadshotellet, där barnen framförde ett julspel – ofta samma som de tidigare uppfört på folkskolans julfest. Efter uppträdandet följde dans kring julgranen, och alla barn fick varsin gottepåse som de inte fick öppna förrän de kommit hem.

Mycket har förändrats sedan sällskapet grundades. Med tiden minskade behovet av hjälp, men under de år Sällskapet Jultomtarne verkade, fyllde det en viktig roll och spred stor glädje bland Laholms barnfamiljer.

(Historien är hämtad från Gamla Laholms årsbok 1991)

Ridande Lucia i Laholm

År 1950 introducerade Knut Jönsson, platschef på Hallandspostens Laholmsredaktion, en tävling för att utse Höks Lucia (Höks härad motsvarar dagens Laholms kommun). Resultatet blev en Lucia på häst och vagn – ett inslag som snabbt blev populärt. Den första vinnaren var Margit Johansson från Veinge, som tog hem titeln med stor marginal.

Traditionen fortsatte fram till 1953, då tandsköterskan Sigbrit Larsson i Laholm blev den sista ljusdrottningen i den ursprungliga serien. Efter några års uppehåll återupptog Laholms ryttarförening arrangemanget 1962 – men nu med en ridande Lucia i stället.

En av de drivande krafterna bakom återupplivningen var Berit Månsson, som också blev Laholms första ridande Lucia. Inför drygt 2 000 åskådare red hon in på Stortorget tillsammans med tärnor, stjärngossar och en ponnyburen tomte – en riktig folkfest! Än i dag lever traditionen vidare och sprider glädje, ljus och förundran till både stora och små.

(Historien är hämtad från Gamla Laholms årsbok 2005)

Så firades julen i Laholm 1884

Det var andra tider då, långt innan eljus och färdigköpta julskinkor. I början av december började förberedelserna på allvar. Julegrisen skulle slaktas, och i varje by fanns en man som hjälpte till. Korven stoppades, köttet saltades, och inget fick gå till spillo.

När slakten var över började julbaket. Stora degar av grovt surdegsbröd bakades för att räcka hela vintern. Sedan kom kakorna och det finaste brödet – siktebrödet – som bara bakades till jul. Några dagar före helgen doftade stugorna av bullar, skorpor och kringlor, allt gjort på samma deg. När allt var klart pyntades fönstren med nystärkta gardiner och bomullssnö. Senapen maldes för hand, och julbesken (malörtsbrännvin) blandades.

Till slut kom den efterlängtade julaftonen. Skinkan var kokt, gröten puttrade och golven täcktes med halm. Efter aftonsången i kyrkan kunde barnen hitta små klappar som ”vättegumman” lämnat. Det var en magisk kväll.

På juldagen for man i bjällerförsedd släde till kyrkan, och annandagen fylldes av släkt, kaffe, sång och skratt. När helgen var över sopades halmen ut – men doften av jul och gemenskap dröjde sig kvar länge.

(Historien är hämtad från Gamla Laholms årsbok 2007)

Laholmstomten på NK i Stockholm

1950-tal. När julen närmade sig gnistrade skyltfönstren i Laholms pittoreska centrum. Där inne, bakom glasen, öppnade sig hela små världar, landskap med bomullssnö, presenter, glitter och rödnästa tomtar.

De små tomtefigurerna var något alldeles särskilt. De kallades Laholmstomtarna, och var alla skapade för hand av Astrid Jacobsson. Med ull, ståltråd och tålamod formade hon dem, en efter en, med varsamma händer. Varje ansikte fick sitt eget uttryck, som om de alla bar på en liten hemlighet.

Astrid tillverkade tusentals tomtar under årens lopp, från slutet av 1910-talet och framåt. Många såldes i trakten, där de prydde fönster, julbord och barnkammare. Men ännu fler skickades hela vägen till Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm, där hennes hantverk väckte beundran bland både kunder och personal. Det sades att man kunde se skillnad på en Laholmstomte direkt - den hade något levande i blicken, något varmt och mänskligt.

I dag är det få som minns Astrid Jacobsson och hennes verkstad, men hennes tomtar finns fortfarande kvar här och där – i lådor på vindar och i gamla julkartonger. Om någon hade tagit upp hennes arbete kanske Laholmstomten hade blivit en riktig julikon i Sverige – en liten, ullig klenod från södra Halland.