Tillbaka till bronsåldern

TILLBAKA TILL BRONSÅLDERN – FORNLÄMNINGAR I HASSLÖVS DISTRIKT

”Tillbaka till bronsåldern” är ett projekt som handlar om bronsåldern i Hasslövs distrikt, med utgångspunkt i den nästan 3 000 år gamla graven Lugnarohögen. På den här sidan kan du se filmer och läsa texter (skrolla neråt) om olika spännande fornlämningar i och omkring Hasslöv, i de södra delarna av Laholms kommun. Texterna är hämtade från broschyren ”Tillbaka till bronsåldern” som finns att hämta gratis på Laholms turistbyrå och Lugnarohögen.

Projektet drevs av Laholms kommun under hösten 2021 med stöd från Region Halland.

Lugnarohögen

För nästan 3000 år sedan avled en kvinna endast 20–25 år gammal. Hon fick en ståtlig begravning i den gravhög som vi idag kallar för Lugnarohögen. Denna gravhög undersöktes 1926 av Victor Ewald, som var kyrkoherde i Östra Karup, och Folke Hansen, som var arkeolog från Lund. Vid utgrävningarna upptäckte man att det inte endast var en vanlig gravhög, utan vid högens botten gömde det sig en skeppssättning. Denna skeppssättning var cirka 8 meter lång och 2,5 meter bred. Upptäckten var sensationell, då detta var den första skeppssättningen daterad till yngre bronsålder som man hade hittat inuti en gravhög.

Den unga kvinnan hade blivit kremerad och hennes brända ben hade omsorgsfullt samlats ihop efter gravbålet och lagts i en svart keramikurna med lock tillsammans med tre bronsföremål: en pincett, en syl och ett miniatyrsvärd. Man fann även textilrester både i och utanpå urnan. Urnan hade ställts ner i en stenkista vid skeppssättningens södra reling. Utanför denna urna, men fortfarande inne i stenkistan, fann man också brända benbitar som tillhört en man. Det är denna stenkista som har tolkats vara centralgraven. Högre upp i högen fann man även två sekundärgravar, där de brända benen också blivit nedlagda i var sin urna. Kanske har dessa personer varit familjemedlemmar till personen (personerna) i centralgraven? Det var nämligen inte ovanligt att gravhögar användes som familjegravar under bronsåldern. Bronsföremålen och den storslagna begravningen visar på att kvinnan i centralgraven haft en hög status i samhället. Gravhögar som Lugnarohögen var reserverade för bronsålderns maktelit, så det var långt ifrån alla i dåtidens samhälle som blev begravda på det sättet.

Eftersom upptäckten av skeppssättningen i Lugnarohögen var så spektakulär, bestämdes det att gravhögen skulle restaureras efter att den arkeologiska utgrävningen var avslutad. I samband med detta köpte Riksantikvarieämbetet marken runt gravhögen och torpet Lugnaro, den lilla röda stugan precis bredvid högen. Vid tiden för utgrävningen bodde fru Johanna Bengtsson och hennes dotter Clara Johansson i torpet, och trots att de fick sälja sitt hem till Riksantikvarieämbetet fick de bo kvar där så länge de levde.

För att kunna visa upp fornlämningen för allmänheten, gjöt man ett betongvalv över skeppssättningen och anlade en underjordisk gång som ledde från stugan fram till graven. Tack vare detta kan vi än idag betrakta gravhögen inifrån. Besöksmålet invigdes under högtidliga former 1927 och sedan dess har besökare från hela värden kommit till Lugnarohögen för att uppleva en helt unik plats med en historia som sträcker sig nästan 3000 år tillbaka i tiden. För öppettider och mer information, besök Lugnarohögens webbsida.

Kungshögen

Kungshögen är namnet på den gravhög som under bronsåldern varit en av de största högarna i Hasslövs distrikt. Den har legat i ensamt majestät mitt ute på en åker mellan byarna Torp och Bondåkra. Kungshögen har eventuellt fått sitt namn för att den haft ett ståtligt utseende, men detta har tyvärr inte bevarats fram till våra dagar. När man åker på den asfalterade vägen som förbinder Torp och Bondåkra, och blickar ut mot åkern (till höger om man kommer från Bondåkra och till vänster om man kommer från Torp), kan man möjligen urskilja en liten rest av högen. Men då majoriteten av gravhögen är överodlad är den idag svår att upptäcka.

Gravhögen undersöktes av Vilhelm Boye, den danska arkeologen som undersökte ett antal gravhögar i Hasslövs distrikt i slutet av 1860-talet. Boye upptäckte fem olika gravsättningar i högen, men eventuellt kan det ha funnits ännu fler. En av dessa gravsättningar var lite annorlunda. I högens fyllningsmassor, cirka en meter ovanför högens botten, fanns en stenkista som var formad som ett skepp. Boye beskriver dock inte detta, utan det var Victor Ewald, kyrkoherden i Östra Karup som var med och undersökte Lugnarohögen, som skrev om den skeppsformade kistan i en bok från 1926.

Kungshögens skeppsformade gravsättning är daterad till äldre bronsålder, närmare bestämt period III (cirka 1300–1100 f.Kr.). I graven fann Boye en grepplattedolk och en dubbelknapp. Då den skeppsformade stensättningen på- träffades cirka en meter ovanför högens botten, har man tolkat den som en sekundärgrav. Utifrån Boyes beskrivningar av gravhögens uppbyggnad och gravarnas placering har man under senare tid kunnat återskapa tre olika byggnadsskeden. Under det första skedet anläggs huvudgraven och en mindre gravhög byggs. Under det andra skedet anläggs den skeppsformade stengraven och gravhögen byggs ut. Under det tredje skedet begravs flera urnebrandgravar i högens ytterkanter. Kungshögen har alltså använts för begravningar under flera hundra år och har fungerat som ett sista vilorum för flera olika generationer av Hasslövsbor under bronsåldern.

I både Lugnarohögen och i Kungshögen har man funnit skeppsformade gravsättningar. Lugnarohögens skeppssättning är däremot cirka 200–400 år yngre än den som påträffades i Kungshögen. Kanske har de personer som byggt Lugnarohögen hört historier om den majestätiska graven i Kungshögen och blivit inspirerade.

Lassahusstenen

För att trygga framtiden utförde bronsålderns människor olika religiösa ritualer, till exempel offrade bronsföremål eller skapade skålgropar och hällristningar på hällar eller stenblock. Lassahusstenen är kanske det tydligaste exemplet på detta. Detta stora flyttblock finns mitt i en hage i naturreservatet Osbecks bokskogar uppe på Hallandsås nordsluttning. För att ta sig till Lassahusstenen parkerar ni på Osbecks bokskogars huvudparkering. Därefter följer ni först den blå slingan, och viker sedan av på den blåvita slingan. Det är väl skyltat och vid ingångarna till hagen där Lassahusstenen är placerad finns även informationsskyltar.

Flyttblocket upptäcktes 1924 och är fullt av olika typer av hällristningar, bland annat skålgropar, rännor, fotsulor, en ringfigur och två skepp. Just skeppsristningar är ovanliga att hitta i Halland. Förutom de på Lassahusstenen har man endast funnit skeppsristningar på tre andra platser: Hagbards galge i Asige, Falkenberg, och i Rävinge, Halmstad. Det finns även en skeppsristning på en lös sten. Denna sten kallas för Tjärbystenen och hittades i en gravhög i Grimetons distrikt.

Skeppet/båten var fundamental i bronsålderns samhälle vilket monumentbyggandet avspeglar på olika sätt. Lassahusstenens skeppsristningar och Lugnarohögens skeppssättning är endast två exempel på detta. Skeppen på Lassahusstenen finns på den norra sidan av stenen, som vetter ut mot Laholmsslätten och havet. Det större skeppet är av dubbellinjetyp, vilket betyder att det är avbildat med två streck. På denna finns även bemanningsstreck, vilka representerar de människor som åker med skeppet. Det mindre skeppet är av enkellinjetyp.

De flesta av Hallands hällristningar dateras till bronsåldern och det finns många olika tolkningar kring deras användningsområden och betydelser. Även om de inte är exakta framställningar av dåtidens samhälle ger hällristningarna ändå unika inblickar i periodens samhälle och föreställningsvärld.

Stenblock med skålgropar

Bara en liten bit ifrån Lassahusstenen, uppe på ett åskrön, finns ett annat stenblock med hällristningar. Här har bronsålderns människor knackat in små urgröpningar i stenblocket, så kallade skålgropar. Skålgropar är Hallands vanligaste hällristning, och dessa går att hitta på många olika platser. Här uppe på Hallandsås nordsluttning finns det många olika skålgropstenar och denna ni står vid just nu är en av dem. I och med att skålgropstenarna är så vanliga har de säkerligen varit en stor del i bronsåldersmänniskornas liv.

De flesta skålgropar dateras till bronsåldern, men det finns även skålgropar som har skapats under stenåldern och järnåldern. Man vet inte exakt vilken funktion eller betydelse skålgroparna har haft. Under åren har många olika teorier diskuterats. Teorier kring fruktbarhet, offerhandlingar och andra religiösa ritualer har framförts under årens lopp. Bronsålderns människor knackade kan- ske in olika hällristningar, speciellt skålgropar, i stenblock och på hällar i hopp om att de högre makterna skulle hjälpa dem med skörden, djuren och hälsan.

Skålgropar kallas även för älvkvarnar, då myten sa att älvorna malde sin säd i dessa skålgropar. Under 1800-talet och en bit in i 1900-talet offrade man fort- farande mynt eller andra saker i de små skålgroparna. Än idag går det att hitta mynt i stenens skålar, som folk lagt dit i hopp om att få hjälp av högre makter.

Detta stenblock har cirka 50 skålgropar, men på stenen finns även andra figurer, till exempel två fotsulor och sex rännor. Dessa kan vara svårare att upptäcka än skålgroparna eftersom hällristningarna inte är ifyllda som på Lassahusstenen. Stenblocket har flera sprickor och många partier är täckta av mossa och lavar. Men om man tittar noga och använder lite fantasi kan man urskilja även dessa hällristningar.

För att ta dig till skålgropsstenen parkerar du på Osbecks bokskogars huvudparkering. Därefter följer du Naturstigen som har vit markering. Vid ingången till hagen där stenblocket är placerat finns en skylt som visar vägen till Skålgropsstenen. Vid stenen finns även en liten informationsskylt.

Gullhögen

På denna plats har det en gång i tiden funnits en imponerande gravhög. Denna gravhög kallas för Gullhögen och har under sina glansdagar varit ungefär lika stor som Lugnarohögen (som ligger cirka 400 meter nordöst om Gullhögen). Idag finns inga spår av gravhögen kvar på platsen, men om man går upp för trappan till höger om ingången till bunkern, kommer ni upp till vad som en gång i tiden varit högens övre del.

Gravhögen blev undersökt av Victor Ewald (kyrkoherde i Östra Karup) den 19 oktober 1926, endast några dagar efter att den arkeologiska undersökningen av Lugnarohögen var avslutad. Redan då var Gullhögen svårt skadad på grund av grustäkt.

Undersökningen visade att högen haft en diameter på cirka 16 meter och en höjd på cirka 3–4 meter. I högens mitt framkom ett stenröse. Fynden bestod av brända benbitar och en pilspets i brons. Denna pilspets daterades till yngre bronsåldern, närmare bestämt bronsålderns period IV (1100–900 f.Kr.). Då Gullhögen var så pass skadad valde man att inte restaurera den som man gjorde med Lugnarohögen; det skulle bli alldeles för dyrt att genomföra ett sådant arbete. Vid ett besök idag får man därför använda sin fantasi och försöka föreställa sig hur ståtlig Gullhögen en gång varit.

Genom att göra DNA-analys på skelettrester från olika individer går det att få fram uppgifter om eventuella släktband. Däremot är det inte möjligt att göra DNA-analys på individer som blivit kremerade. Under den yngre bronsåldern var kremering det ledande gravskicket, vilket betyder att det inte går att avgöra om individerna i Gullhögen tillhört samma släkt eller familj som de som blivit begravda i Lugnarohögen (eller i någon av de andra närliggande gravhögarna för den delen). Däremot är det inte helt otänkbart att det kan ha varit samma släkt eller familj som har byggt både Gullhögen, Lugnarohögen och de andra gravhögarna i närområdet.

Vadet vid Stensån

Framför er, bredvid dagens bro där väg 115 passerar ån, ser ni en plats vid Stensån som under flera årtusenden varit central i landskapet kring Hasslöv. Här fanns nämligen ett av två vadställen där man innan broarnas tid kunde ta sig över Stensån. Det andra vadstället fanns ungefär där dagens motorväg passerar ån, vid den plats som kallas för Pråmhuset.

Runt Stensån finns ett föränderligt och dynamiskt landskap. Under neolitikum, den senare delen av stenåldern, var havsnivån högre än vad den är idag. Havet gick under denna tid in som en havsvik längs med Stensån, vilket gjorde att stora delar av Hasslövs distrikt låg under vatten. Havet drog sig sedan successivt tillbaka och under den senare delen av bronsåldern gick strandlinjen ungefär där den går idag. Men marken runt Stensån var fortfarande sank och svårframkomlig. Än idag är området runt ån vattensjukt och svämmar över vid mycket nederbörd.

Under bronsåldern var havet, åar och andra vattendrag viktiga transportleder, då det var smidigast att resa via dessa. Stensån har säkerligen varit en viktig transportled under bronsåldern eftersom den möjliggjorde att man kunde ta sig ut till havet och sedan vidare mot kontinenten. Genom att bosätta sig i närheten av ån gick det även att ha uppsikt över alla de människor som rörde sig i området, utbyta idéer och information samt kontrollera handeln.

På Hallandsås finns många lämningar från olika hålvägar som indikerar var de forna tidernas transportleder har gått. Många av dessa sammanstrålar vid Hasslöv, då det var här som man enklast kunde passera Stensån. När brobyggandet etablerades under medeltiden valde man att bygga bron ungefär på samma plats där människor vadat över ån under tusentals år. Idag finns inga synliga lämningar på platsen som visar några spår ifrån bronsåldern, men om man står vid ån och använder sin fantasi går det nästan att se framför sig hur vagnar, människor och djur vadar över det strömmande vattnet. Sätten att ta sig över Stensån har förändrats under årtusendena, men platsens centrala roll i landskapet består.

Fossil åkermark på Hallandsås

Människorna under bronsåldern var bönder. De odlade flera olika grödor på mindre, inhägnade åkrar som låg i närheten av gårdarna. Runt om åkrarna betade gårdens djur såsom grisar, får och kor. Åkrarna är sedan länge överväxta men runt om i landskapet finns olika spår som visar på att marken en gång i tiden odlats. Ett sådant område med äldre odlingslämningar kallas för fossil åkermark, vilket betyder att marken är permanent övergiven som odlingsmark.

Fossil åkermark innehåller ofta många olika typer av odlingslämningar vilka härstammar från olika tidsperioder. Ett område kan därför berätta om hur marken brukats under lång tid då samma område kan ha odlats i flera omgångar under flera olika tidsperioder. I södra Sverige och speciellt i Halland finns ovanligt många områden med fossil åkermark bevarade.

Detta område med fossil åkermark ligger strax utanför Backatorp, uppe på Hallandsås. Området är cirka 450 x 300 meter stort och i detta område finns många olika typer av odlingslämningar. Den fossila åkermarken breder ut sig på både den östra och västra sidan om grusvägen, men det är i den östra delen, i det område som idag består av ung ekskog, som de tydligaste odlingslämningarna finns. Idag är området bevuxet med träd och buskar men under forn- tiden var här fullt av små åkrar där människorna odlade olika grödor. I detta område finns röjningsrösen, terrasskanter, stensträngar, stenvallar och hak, vilka är olika typer av äldre odlingslämningar. Röjningsrösena är de tydligaste spåren från forntidens odling. Röjningsrösen är stenhögar som bildats av dåtidens bönder, i samband med att de rensade åkermarken från sten. Storleken på rösena beror på hur mycket sten som fanns i den mark som bönderna ville bruka. I detta område vid Backatorp kan röjningsrösena urskiljas som flacka stenhögar övertäckta med gräs och mossa.

Odlingslämningar som röjningsrösen är svåra att datera. Men beroende på röjningsrösenas utseende kan man få en indikation på hur gamla de kan vara. Äldre röjningsrösen innehåller ofta mellanstora stenar då det var dessa som huvudsakligen låg i vägen för bondens årder. De minsta och största stenarna lämnade bönderna kvar. De äldre röjningsrösena har därför ett enhetligt utseende, där alla stenar har ungefär samma storlek. När sedan järnplogen introducerades under mitten på 1800-talet låg även de mindre och större stenarna i vägen, vilket betydde att man var tvungen att rensa bort även dessa för att kunna odla. Därför kan man på vissa platser se att man återanvänt de äldre rösena genom att lägga upp större stenar ovanpå dessa.

Bland de fossila odlingslämningarna kan det även finnas förhistoriska gravar som i många fall kan vara svåra att skilja från röjningsrösena. I det fossila åkerlandskap där ni står just nu, finns en fornlämning som är ett tydligt exempel på detta (L1997:904). En liten bit in i den unga ekskogen finns ett större, helt runt stenröse som är en svårbedömd lämning. Antingen är det en förhistorisk grav (stensättning) eller ett större röjningsröse. För att ta reda på vilket av alternativen som stämmer måste det göras en arkeologisk undersökning.

Hålvägar vid Brante Källa

Under flera tusen år har människor färdats upp- och nedför Hallandsås branter. Innan de moderna vägarna kom till färdades människorna längs med mindre färdstråk för att ta sig fram i landskapet. Dessa forntida transportleder är på vissa platser fortfarande synliga i landskapet. De kallas för hålvägar då de ser ut som stora, långa urholkade rännor i marken. På Hallandsås finns många hålvägar bevarade och dessa har skapats av att både människor och djur har vandrat upp och nedför åsen under hundratals eller till och med tusentals år. Den jord som luckrades upp av människorna och djuren sköljdes sedan bort när det regnade, vilket skapade de urholkade hålvägarna som kan ses i landskapet än idag. Genom att studera hålvägarnas bottenform, kan man även fastställa hur forntidens människor färdats längs med de olika stråken. Om bottnen är v-formad har hålvägen använts som gång- och ridväg, och om bottnen är trågformad (mer rektangulär) har den använts för vagntransporter.

Hålvägarna på Hallandsås nordsluttning är idag fragmentariska vilket betyder att endast vissa sträckor av färdstråken finns kvar. Dessa har under århundradena förbundit olika gårdar, byar, gravfält, handelsplatser, åkrar, åar och jakt- och fiskeområden. Man kan se hålvägar som går uppför/nedför åsen, men det finns även sådana som går längs med åsryggen.

Många av de hålvägar som finns på Hallandsås har ingått i ett större färdvägssystem som sträckt sig mellan Halland och Skåne. Dock är det svårt att datera hålvägarna och det går därför inte att veta om en specifik väg härstammar från bronsåldern eller någon annan tidsperiod. Däremot kan omkringliggande fornlämningar i landskapet ge indikationer på hur gamla hålvägarna kan vara och många av färdstråken har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

När man promenerar uppe på åsen, är sannolikheten stor att stöta på en eller flera hålvägar. Vissa av hålvägarna kan vara svåra att upptäcka eftersom de är grunda och otydliga, men många av dem är än idag tydliga lämningar i landskapet. Vid Brante Källa finns flera exempel på bevarade hålvägar, men en av dessa syns extra tydligt.

För att besöka hålvägen vid Brante Källa så parkerar ni på Brante Källas parkering. Vid parkeringen finns informationsskyltar som exempelvis visar de olika vandringslederna i Osbecks bokskogar. Från parkeringen följer ni Osbecksrundan som är markerad med röda, fyrkantiga markeringar. Gå ut på den asfalterade vägen (Brantekällavägen), följ vägen norrut (nedför åsen mot Hasslöv) och gå in i skogen till vänster efter cirka 60 meter. Följ skogsvägen och de röda markeringarna i cirka 150 meter till du kommer fram till korsningen där den gula slingan möter Osbecksrundan. Härifrån ska ni svänga av till höger och istället följa den gula slingan i cirka 200 meter nedför åsen (norrut). Stigen som den gula slingan följer är nedsänkt och ser ut som en lång, urgröpt ränna med branta kanter. Detta är ett tydligt exempel på en hålväg. Den är mellan 0,5–1 meter djup och har en trågformad botten. Här har forntidens människor och djur trampat upp jord som regnet sedan spolat bort och skapat denna djupa hålväg som slingrar sig fram i landskapet.

Bussehög

Under bronsåldern manifesterade de mäktigaste i samhället sin makt genom att bygga ståtliga gravhögar. På slättmarkerna i Hasslövs distrikt, från Dömestorp till Bondåkra, finns många bevarade gravhögar. Flera av dem har dock blivit skadade eller helt förstörda under århundradenas lopp. En av dessa gravhögar som blivit förstörda är Bussehög. Denna gravhög var belägen strax norr om Flintarps by, och idag finns inga synliga lämningar från gravhögen. På samma åker där Bussehög en gång har varit placerad, finns ytterligare en gravhög. Denna har överlevt fram till våra dagar då den blev restaurerad av Victor Ewald 1928. När man besöker platsen idag finns alltså en gravhög bevarad, men denna gravhög är inte Bussehög. Den bevarade gravhögen syns tydligt från den lilla grusväg som går precis väster om högen. Mellan denna synliga gravhög och den lilla grusvägen har Bussehög varit placerad.

Bussehög har undersökts vid två tillfällen. Den första undersökningen skedde 1854 av N.G. Bruzelius. Redan då ska gravhögen ha varit i dåligt skick. På gravhögens botten påträffades en två meter lång stenkista. Denna var orienterad i öst-västlig riktning och innehöll ett obränt skelett som låg med huvudet mot öster. Personen hade begravts med en armring i brons på vardera arm. Skelettets kranium förvaras sedan 1869 i Lunds anatomiska samling och på en lapp fäst på skallen går det att läsa: ”cranium funnet i stenkista jämte bronzredskap uti busse hög i södra halland”.

När N.P. Svensson (boende i trakten) skulle ta grus från högen 1854 fann han en andra stenkista, även denna orienterad i öst-västlig riktning och med kvarlevor från ett obränt skelett. I kistan fann man även en dolk i brons som var 17 centimeter lång.

Den andra undersökningen utfördes av Vilhelm Boye 1868. I gravhögens nordöstra del upptäcktes en sekundärgrav som bestod av ett lerkärl med ett lock som omslöts av flata stenar. Kärlet var 28,8 centimeter högt, cylinderformat och full av brända ben. Tyvärr var lerkärlet och locket så dåligt bevarade vid undersökningen att de inte kunde sparas. Bussehög har varit cirka 15 meter i diameter, men idag ger endast en svag förhöjning i åkern en antydan om att den imponerande gravhögen en gång i tiden legat på platsen.

Rankebjärshöj

Rankebjärshöj är en av de västligaste gravhögarna i Hasslövs distrikt. Den ligger vid Dömestorps gods, inte långt ifrån huvudbyggnaden. Följ vägen som går mellan Hasslövs kyrka och Dömestorps gods. Gravhögen ligger på höger sida om vägen när man kommer från Dömestorps gods och på vänster sida om vägen när man kommer från Hasslövs kyrka. Gravhögen är bevuxen med träd och buskar, är placerad ensam ute på en åker och den syns tydligt från vägen. Även denna gravhög undersöktes av den danska arkeologen Vilhelm Boye år 1869.

I högen fann Boye tre olika gravsättningar. I botten fann han ett brandlager som innehöll träkol och eventuellt en liten mängd brända benbitar. Detta brandlager har tolkats vara den plats där kremeringen av den döde har utförts och förmodligen är det denna gravsättning som utgör centralgraven i Rankebjärshöj. Att anlägga gravhögen på samma plats som gravbålet är relativt ovanligt, men detta fenomen har även iakttagits i tre andra gravhögar som Boye undersökte i slutet av 1860-talet i Hasslövs distrikt.

Den andra graven som hittades bestod av en stenkista. Inuti denna fanns en trasig urna med lock som innehöll brända benbitar, ett fragment av en bronssåg och en bronssyl. Den tredje graven bestod av en förstörd stenkista innehållandes lämningar av en urna med brända ben, en rakkniv och en bronssyl.

Röhög

Röhög är namnet på en av de gravhögar som finns uppe på Hallandsås. Högen finns på åsens nordsluttning, mitt i skogen i naturreservatet Osbecks bokskogar, och är cirka 16 meter i diameter. Det är inte så mycket man vet om Röhög, eftersom det inte gjorts några arkeologiska undersökningar av gravhögen. Därför vet man inte hur många personer som finns begravda där, hur gravarna ser ut, vilka gravgåvor personerna har fått med sig eller exakt hur gammal högen är. Men trots detta är den intressant att besöka, då den inte är placerad nere på slättmarkerna som majoriteten av gravhögarna i Hasslövs distrikt.

Högen ligger gömd en bit in i skogen och är ganska svårupptäckt. Den är placerad nära Skillnadsbäcken, vilken förr i tiden utgjorde gränsen mellan Hasslövs socken och Östra Karups socken. Precis i närheten finns Lassahusstenen och runt om gravhögen finns också många äldre odlingslämningar i form av odlingsrösen samt hålvägar. Dessa fornlämningar är bevis på att det har sjudit av liv även på Hallandsås nordsluttning under bronsåldern.

För att ta sig till Röhög parkerar ni på Osbecks bokskogars huvudparkering. Sedan följer ni vänstervarvet på den blå slingan i Osbecks bokskogar. Där slingan viker av upp mot vänster till Lassahusstenen, går man istället in i skogen till höger. Det finns ingen markerad stig, men cirka 100 meter rakt in i skogen finns Röhög. Gravhögen syns tydligt när man kommit en liten bit in i skogen, men den syns inte från den markerade stigen. Det är en spännande liten omväg vid en promenad i bronsålderns fotspår i Osbecks bokskogar.

Hög i Bondåkra

Strax utanför Bondåkra finns en koncentration av ett antal gravhögar som undersöktes i slutet på 1860-talet av den danska arkeologen Vilhelm Boye. Många av högarna saknar synliga spår i dagens landskap, men de finns noggrant dokumenterade av Boye. I gravhög nr. 2, som saknar ett speciellt namn, fann han fyra olika gravsättningar. Idag finns inga spår kvar av denna gravhög, men i närheten finns flera gravhögar som överlevt fram till våra dagar.

Gravhög nr. 2 har legat cirka 200 meter norr om Bondåkra. Om man åker på den asfalterade vägen mellan Bondåkra och Torp, och kommer från Bondåkra, så ligger gravhögen på höger sida efter cirka ett par hundra meter. Den har legat mellan den asfalterade vägen och den lilla grusväg som svänger av till höger från den asfalterade vägen. Mellan dessa två vägar finns ett svagt åskrön, och uppe på detta åskrön har gravhög nr. 2 varit placerad.

I den grav som förmodligen utgjort centralgraven fann Boye en rektangulär stenkista men inga spår av varken ett obränt eller bränt skelett. Däremot fann han en tutulus i brons. Tutulus är ett föremål, som under bronsåldern fästes vid bältet i kvinnornas klädedräkt. Hur en tutulus ser ut och användes kan ni se i Lugnarohögens utställning.

En av sekundärgravarna som Boye hittade vid hans undersökning, visar likheter med en av de sekundärgravar som upptäcktes i Lugnarohögen. Den förra bestod av en urna som varit omgiven av flata stenar. Urnan innehöll brända ben, en dubbelknapp i brons, en bronssyl och en bronskniv. Sekundärgraven i Lugnarohögen bestod också av en urna som innehöll brända benbitar, en dubbelknapp i brons, en bronssyl och en bronskniv. Båda gravhögarna är daterade till samma tidsperiod, den yngre bronsåldern. Dessutom ligger de endast drygt 1,5 kilometer ifrån varandra. Gravhögarnas geografiska närhet samt sekundär- gravarnas likhet i både utseende och gravgåvor är fascinerande. Det är inte osannolikt att de personer som byggt Lugnarohögen och de som anlagt denna gravhög har haft kontakt med varandra och att det funnits ett utbyte av idéer, traditioner och seder mellan de olika familjerna i Hasslövs distrikt under bronsåldern.

Boplats i Hasslöv

Detta boplatsområde är beläget strax söder om Karupsvägen (väg 115 mellan Hasslöv och Östra Karup), mellan två bostadsområden. Idag är denna plats hagmark för betesdjur och det finns inga synliga lämningar kvar ovan mark. Men under marken finns spår utav förhistorisk bebyggelse. På denna plats utfördes en arkeologisk utredning i april 2020. Vid denna utredning fann man boplatslämningar såsom stolphål, rännor, gropar, härdar och några enstaka fynd av keramik, brända ben och flintavslag.

Under bronsåldern bodde människorna på gårdar. Långhuset var gårdens huvudbyggnad där hela familjen bodde tillsammans. Förutom långhuset har det förmodligen funnits en eller flera mindre ekonomibyggnader på gården. Dessa byggnader var uppbyggda av träkonstruktioner med flätade väggar som täcktes med lera. Taket var gjort av vass eller halm. De här organiska materialen förmultnar relativt fort, vilket gör att bronsålderns byggnader inte har överlevt fram till våra dagar. De spår som finns kvar av gårdarnas olika byggnader är mörkfärgningar i jorden som upptäcks när man gräver i marken. Tack vare dessa kan arkeologer sedan lista ut vilka typer av byggnader som funnits på gårdarna, hur stora dessa har varit och vilken funktion de har haft.

I Hasslövs distrikt har man inte gjort speciellt många arkeologiska undersökningar av förhistoriska boplatsområden. Därför finns det inte så mycket information kring hur de förhistoriska gårdarna såg ut eller var dessa har legat. Däremot kan man få indikationer genom att studera de andra lämningarna som finns i området. Studier av gravhögarna tillsammans med landskapsanalyser kan exempelvis avslöja möjliga boplatsområden. Det stora antalet gravhögar nere på slättmarkerna visar att ett stort antal människor har bott här redan under bronsåldern. På Hallandsås finns indikationer på att det även där har funnits ett par gårdar under perioden.

Landskapsanalyserna kring Lugnarohögen visar på att detta område har ett bra läge för en boplats. Den ligger vid åsens nordsluttning, vilket ger ett visst skydd, men den är inte placerad för nära åsen så att gården hamnar i skugga. Boplatsen ligger heller inte för nära Stensån, där marken var fuktig och sank. Dessutom ligger Lugnarohögen endast 500 meter öster om boplatsområdet, vilket är ett lämpligt avstånd mellan gravplats och boplats under bronsåldern. Kanske var det här den släkt som byggt Lugnarohögen har bott under den senare delen av bronsåldern?

Fornsök

Fornsök är Riksantikvarieämbetets söktjänst. Här kan man söka efter information om alla registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar i hela Sverige. Varje lämning har ett specifikt nummer som gör att man enkelt kan söka upp de olika lämningarna. I Fornsök kan man även söka på en specifik ort, område eller lämningstyp. Nedan finns en lista på alla de lämningar som nämns i broschyren och deras specifika Fornsöksnummer.

Lugnarohögen – L1997:902
Lassahusstenen – L1997:795
Stenblock med skålgropar – L1997:1254
Gullhögen – L1997:1264
Fossil åkermark på Hallandsås – L2020:2609
Hålvägar vid Brante Källa – L1997:1178
Bussehög – L1997:1044 (2)
Rankebjärshöj – L1997:4460
Kungshögen – L1997:593
Röhög – L1997:1095
Hög i Bondåkra – L1997:4084
Boplats i Hasslöv – L2020:3341